fredag 31 december 2010
Gott Nytt 2011 !!
Nytt år, nya förutsättningar. Nu lägger vi det gamla året bakom oss. Året 2010 har förändrat mitt liv helt klart. Jag genomförde en gastric bypass den 16 februari och det är det bästa jag gjort med mitt liv. Nu går vi in i ett nytt år 2011 och mina önskningar inför det nya året är att jag ska minska ytterligare minst 20 kilo. Jag har idag tappat 42 kilo och är oerhört nöjd med det också. Jag rör på mig mycket lättare och livet är så mycket enklare nu. Lägger ut lite bilder på mig före och efter.
Detta trots att jag har fått en del ryggproblem men det blir bättre om jag bara ger mig den på att träna, och av den varan skall det bli mer 2011 !! Önskar till alla ett mycket Gott Nytt År !!
:) ChW
tisdag 14 december 2010
Det skrider mot jul...
I år har tyvärr lite av min julharmoni försvunnit lite i att jag har plågats av ryggvärk varje dag i princip 1,5 mån tid nu och det är mycket jobbigt. Detta kantat med jobbig ekonomi pga. min arbetslöshet och avsaknad av ersättning både från akassan och från andra håll under visserligen en kort period men det räckte för att gräva ett ganska stort hål som sedan har varit otroligt svårt att lägga igen. I samband med att jag fick mitt förra jobb så kunde jag täppa igen en massa stora hål men jag hann inte mer än det förrän det var dags för en ny arbetslöshet och pga felaktigt ifyllda blanketter och försenade blanketter samt lång handläggningstid på akassan så blev min ersättning försenad :(
Min glädje i det hela är min underbara familj, mina helt otroliga vänner och mina underbara katter. De som finns omkring mig om dagarna är mina små fyrbenta djur, mina underbara katter.
 |
| Zeus |
 |
| Sussie och Missan och i bakgrunden Zeus |
Jag och min familj har haft äran att träffa massor med fina Leksandssystrar och bröder på vår Leksandskryssning och alla underbara hovkeyresor. Tre av dem som betyder något aldeles extra är dels tokiga masars ordförande Tina. Du är en helt enastående person och betyder oerhört mycket för mig och min familj. Två andra är Gun-Gerd och hennes son Leonard från Åland. De kommer och hälsar på oss snart och det ska bli så roligt. Leonard peppar mina söner i sin innebandy och en hel del annat också. Han är helt klart en förebild för dem och en härlig kille på alla sätt och vis. Gun-Gerd har kommit att bli min fina vännina. Vi peppar varandra i olika jobbiga stunder. Leksandssyster och bror det ska bli enormt roligt att ha er här.
Här hemma har jag också en hel drös med fina människor runtomkring mig : Becca, Anna, Mija, Sarah, Anette, Ulle osv osv svårt att nämna alla men ni ska veta att ni är alla mycket speciella och betyder otroligt mycket för mig.
Sist men absolut inte minst har jag mina släktingar i Trollhättan . Min underbara svägerska Barbro och hennes kille Hans. Ni är otroligt snälla och goa människor.
Till allihop som syr ihop min vardag säger jag : Love you !! Utan er skulle jag inte bli hel <3
Det är dessa människor som gör livet värt att leva och att man orkar .
Idag ska jag för 6:e gången besöka min kiropraktor för att jag är ju som sagt inte ok i ryggen ännu. De tror att denna ryggvärk beror på min viktminskning. Då fett försvinner runt ryggraden och bäckenet så måste mina otränade muskler hålla bäckenet i skick och det är de för otränade för att göra. Det blir att träna muskler ! Börjar så smått med mina övningar jag fått av kiropraktorn, kombinerat med simning och vattengympa så ska det väl kunna bli bra hoppas jag. Bara att komma igång med träning oxå.
Går ut på mina promenader gör jag iallafall så ofta jag bara kan, helst varje dag. Det borde väl stärka min rygg lite grann iallafall. På mina promenader tar jag fina vinterkort. Håll tillgodo till nästa gång vi hörs.
Ikväll blir det Holavedens salonger och det är bland annat min sons klass Hotell och Restaurang som ska bjuda oss på jättegod mat och Esteteleverna som uppträder, det ska bli mycket kul, men först kiropraktorn.
So long
ChW :)
lördag 11 december 2010
Sjukvården...
Hurdan är den i Sverige 2010 ??
Ja jag vet inte vad jag ska svara på det....det är väl tur vi har sjukvården och man förundras över hur de kan operera osv ibland, men allt för ofta blir man jävligt besviken!!
För ca 5 år sen skulle jag bli sjuk i gallsten, det var jobbiga hemska smärtor och då man fick anfall var man mer eller mindre helt utslagen. Akut åkte jag in 2 ggr. Första resan var med ambulans från Trehörna till Linköping trodde ialllafall jag då jag visste att Motala var stängt så sent på natten. Ambulanschaufförerna däremot var helt inställda på att vi skulle till Motala..tills de fick reda på via comradion att det var stängt i Motala och att de fick åka till Linköping. Väl ute på 32:an var jag aldeles slut efter att ha spytt 3 ggr på den krokiga vägen, baklänges (har svårt att åka baklänges än mindre på krokig väg). Sen så var det lättare att koppla av trots smärtorna...de hade klingat av lite granna för att sen komma tillbaka lite igen. Efter 1 timma ungefär var vi i Linköping och jag vart lagd i ett rum där blodtrycket kollades automatiskt. En galen liten gubbe kom in till mitt rum och frågade om jag ville ha något...??? Nej det är bra du kan gå nu sa jag...jag vart lite rädd för han..Han var nog en liten jobbig patient de hade i Linköping...hehe. Sedan vart jag omhändertagen iallafall och var utkörd till en sal där vi var 4 st på salen. Dropp sattes och jag fick informationen att jag skulle opereras direkt på morgonen i och med att jag hade så mycket bekymmer med gallan. Skönt tänkte jag, att bli av med detta problem. Det kom en kille och ritade ut på magen vart de skulle gå in med instrumenten. På kvällen fick jag duscha och på morgonen skulle jag också duscha. Nu var det definitivt, nu skulle jag bli av med gallblåsan, så skönt !
Nästa morgon vaknade man upp och var både nervös för operation och glad för att få det gjort ! Om sanningen ska fram så hade jag inte sovit så jättemycket på natten för jag hade grubblat och tänkt rätt mycket. Det var dags att duscha på morgonen, det var lite flyktigt med klockslaget för operation men det skulle bli av under morgontimmarna så jag gick och duschade, jag fick med alla kläder som skulle på inklusive de snygga strumporna ;) .
När jag hade duschat kom två karlar in i rummet, det var den läkaren som hade sagt att operationen skulle bli av plus chefsläkaren. Jag kommer inte ihåg så mycket av vad de sa utan de dillade om att de inte vågade operera mig pga min stora övervikt och att operationen skulle blåsas av !!!! Hela min värld rasade samman!! Jag vart så besviken så jag har inte ord för det ...Chefsläkaren gick och min läkare skulle prata med mig....nu hade jag svårt att hålla tårarna borta kan jag säga...
Den läkaren jag nu hade framför mig var säkert duktig som läkare men han tyckte nog inte om överviktiga...Han pratade såå mycket om överviktsoperation så jag trodde han hade provision eller nåt. Det skulle göras i samband med galloperation och i Norrköping istället för de vågade inte söva mig i Linköping eftersom jag var så fet som han sa....och de visste inte heller var de skulle lägga mig eftersom deras britsar bara höll för 140...jag var nära att säga : Lägg mig för fan på golvet då, jag ger väl fan i var ni lägger mig bara jag får opereras...!! Jag insisterade om att jag kunde gå ner själv, jag hade ju redan då gått ner lite men då sa han att man klarar inte det om man är så sjukligt fet som du är....jag trodde jag hört fel..men icke det var det han precis sa..och han fortsatte med att säga att jag skulle gå en säker död till mötes om jag inte gjorde operationen.
Läkaren hade gått....jag skulle få åka hem.Jag ringde till Affe som vart både besviken och ledsen för min skull. Efter att jag pratat med Affe satt jag på sängen en stund och grät. Jag ringde på hjälp för mitt dropp var slut. De kom in och sa att de skulle komma ett par gånger, sedan gick jag ut i korridoren och satt där och grät. Ingen såg mig eller det rätta var kanske att ingen ville se mig, de bara sprang fram och tillbaka. Jag gick återigen in på mitt rum och ringde Affe och sa som det var att ingen brydde sig. Affe vart förbannad och ringde upp till avdelningen och tala om som det var. Det dröjde inte...om jag säger så innan det kom en tjej och tog bort droppet, nu skulle jag äta och sen åka hem och en taxi var beställd nere i entrén...Hon frågade också om jag kunde lämna mitt rum så andra kunde komma in. Jag svarade bara ja....jag var så paff...var det såhär man behandlade människor i dagens sjukvård, i så fall är det beklämmande.
Jag var ändå rätt svag efter att ha gått på dropp och att få vanlig mat direkt kändes också lite lustigt måste jag säga. Ännu mer förvånad vart jag när jag sen bara skickades iväg till taxi nere i entrén svag i benen och dåsig...men men . Om sen taxin hade kommit utsatt tid var ju också bra...den kom 30 min sent...och då var jag trött kan jag intyga.
Folk tyckte att detta inte var klokt som denna läkare sagt till mig och som jag blivit behandlad...men man orkar inte anmäla.. jag mådde jättedåligt av det denna doktorn hade sagt att jag skulle kunna dö av min fetma när som helst och att operation var enda utvägen och operationen skrämde mig. Jag kunde inte sova på nätterna för jag hade dödsångest , jag vaknade av att jag kippade efter andan...det var skitläskigt.
Jag bestämde mig för att ringa upp till Norrköping dit läkaren remitterat mig...och fick där prata med en jättegullig tjej. Jag sa till henne att jag var livrädd för magsäcksoperation och hur läkaren sagt och hur jag mådde. Det hon sa (kommer inte idag ihåg vad hon sa exakt) det lugnade mig och det var som om någon lyft en stor sten från mitt bröst , det var en befrielse. Tack vem du nu än var, jag kommer inte ihåg ditt namn.
Det dröjde ett tag och jag fick åka akut in igen, den gången var mina värden uppåt väggarna och det var den gången Ödeshögs vårdcentral som skickade mig vidare med remiss till Linköping och mina levervärden var galet höga sa han. Därmed styrde vi vår kosa till helvetessjukhuset i Linköping, där jag blivit så illa behandlad förrut.
Detta var en kort tid innan jag hade en tid till Norrköping för besök.Jag kom in på akuten och då var det läkarstudenter där och en utländsk kille som var född i en familj där både syster,bror och pappa var läkare samt mamman jobbade på medicinskt labratorie kom fram till mig och frågade om han fick vara med mig under mitt besök hos läkaren, javisst sa jag det går bra. De hade väl det som en uppgift liksom. Han var snart färdig läkare sa han och jag berättade kort om den läkaren jag haft sist jag var i Linköping och sa till han att jag hoppades han skulle bli en bättre läkare. Han tyckte det var beklämmande att de kunde beté sig så. Jag kom in och de tog nya prover på mig och sen fick jag vänta lite till läkaren kom. Det var en kvinnlig läkare (tror hon var från något öststatsland typ Polen,Tjeckien e.d. på hennes uttalsaccent). Hon började med att ha en telefon i fickan på läkarrocken som ringde och hon gick i och för sig utanför dörren och svarade, men jag tror ändå inte man får ha mobil på en akut...på vissa ställen på sjukhuset vet jag att man får ha det...oavsett så sänkte det mitt förtroende för henne som läkare. Hon sa sen : Jag tycker dina värden ser bra ut att du kan åka hem, det är ingen fara. Jag kunde då inte hålla käft utan frågade : Jaha så de har gått ner så pass sen Ödeshög då sa jag. Ja det ser bra ut nu och du kan åka hem sa hon. Jag sa envist: Men du ser väl vilka höga levervärden jag har och de har ju inte gått ner, sa jag som hade tjuvkikat på hennes papper när hon var ute när telefonen ringde. Hon tittade ner på sitt papper och bläddrade och såg att värdena var densamma som i Ödeshög varpå hon sa: Det är likabra att du stannar ! Jaha så nu ska jag inte åka hem då sa jag retfullt. Nej du stannar , sa hon återigen. Fan , så trött jag blir, måste jag få bli utsatt för alla idioter !!
Jag fick ligga nere på akuten väl länge och Affe var tvungen att åka hem till barnen. Läkarstudenten var kvar och gick senare än Affe. Han frågade flera gånger om det var ok att han gick och jag sa att det var ok. Han önskade mig lycka till och jag önskade han lycka till som läkare och sa till han att han skulle undvika att bli som denna och min förra läkare. Till slut blev jag inlagd på ett rum nere på akuten. antagligen hade de inte plats uppe på avdelningen. På morgonen vart jag uppkörd till avdelningen och jag frågade om dennes läkarens namn som hade behandlat mig illa sist och jag sa också att han rör inte mig igen, varpå sköterskan svarade att han inte var kvar utan hade en utlandstjänst.
Läkaren som kom och gick ronden var jättetrevlig. Han sa att jag skulle opas nästa morgon. Då berättade jag om förra gånge jag var där och hur läkaren hade sagt. Han berättade då för mig att han även nu la in en brasklapp men inte för att jag var tjock utan för att det kan komma in väldigt mycket akuta fall fred,lörd kvällar och att det förmodligen var så gången innan också men att det var smidigare att säga som de då sa...men jag är rak och ärlig sa han och säger som det är att det kan bli långa köer med akut att vi måste flytta på andra operationer och du har ju snart din planerade operation också sa han. Ärlighet det är mer min grej än falska äckliga typer.
På morgonen vart jag uppkörd till en avdelning och ett rum där vi var 4 st på samma rum. Jag fick återigen duscha och hoppades på att jag skulle bli opererad, men även denna gång vart det uppskjutet. Denna gång var det inte så farligt ändå för läkaren hade trots allt varnat mig (att han var mer rakryggad än den andre läkaren sist gjorde det ännu lättare) och att jag ändå trots allt hade en planerad operation på Vrinnevisjukhuset om någon månad gjorde det också lättare. Han sa att han ville att jag skulle vara kvar så att mina värden stabiliserade sig , de hade ju trots allt gått ner lite och hade jag en planerad operation i Norrköping så skulle jag vara glad över det för då förbereder de också bättre än vad vi akut kan göra sa han. Han var helt underbar den läkaren. Som natt och dag verkligen mot förra läkaren eller vad man nu kallar det. Dagen efter fick jag lite mer ordentlig mat än dag 1 men det berodde på att läkaren inte bara ville skicka hem mig utan att han såg att värdena hade stabiliserat sig och det hade de dag 2 och jag fick åka hem efter lunchen. Jag fick även denna gången gå ner själv, fast nu hade jag ju inte precis haft dropp utan hade stärkt kroppen lite och ätit vanlig mat.
Sen hade jag inget mer ordentligt anfall innan jag skulle opereras i Norrköping utav doktor Kalev Teder. När jag skulle få tiden för operation så kom ett papper innan från Norrköping och Vrinnevi att jag skulle in för strålning av en cysta i magen !!! Jag hade gjort en lapaskopi tidigare i Motala och då hört doktorerna och sköterskan nämna något om cyst någonting så nu vart jag mycket orolig att det var något jag inte fått reda på eller så...:(
Detta var en fredag och vi får posten sent så jag fick ingen tag på för tel.tiderna hade gått ut. Jag försökte förklara att jag var orolig och inte ville tänka på detta hela helgn utan få tag i någon sköterska. Jag menar klockan var väl typ tre och någon borde ju ha varit kvar . Även om deras tel.tider var slut så var jag ju en mycket orolig patient som någon kunde ringa upp till tyckte jag ! Men , nej ! Deras teltider var ju som sagt slut !! Jag fick vänta helgen och ni måntro att detta ältades i mitt huvud. Hade jag cancer i magen....gick det i så fall ta bort och man blir frisk????? Många frågor välde fram..
Måndag morgon och jag ringde . Damen jag pratade med kunde inte förstå...hon skickade mig vidare till huvudansvarig och hon kollade upp detta och vet ni vad hon sa??? -Det har gått till fel person, släng det bara!!! Inte ett enda ord om att de bad så hemskt mycket om ursäkt och den oro de åsamkat mig??!! Nejdå...inte alls . Man blir mållös över folks brist på empati !!
Nu hade jag ialla fall fått rätt kallelse med tid för operation. Jag skojade och sa att man vet kanske inte...de kanske tar fel på mig och någon annan de verkar inte ha så stor koll vilken operation den ena eller andra ska göra...Hela familjen följde med mig till sjukhuset och sa hejdå och kramades och pussades. När de gått fick jag gå in till en sköterska och ta prover och få reda på hur operation skulle gå till. Sen fick jag eftermiddagen fri. Jag duschade och förberedde mig på kvällen . Sen försökte jag sova så gott det gick. På morgonen duschade jag igen. Sen förlöpte operationen som inte tog så lång tid alls. Jag vet att jag var så glad att det vart titthål endast. Den gången ångrade jag inte att jag inte hade valt att göra Gastric bypass utan bara gjort gallstensoperation. Jag fick vara där någon dag och därefter fick jag åka hem. På Vrinnevi har jag INGET att klaga på. Sköterskorna var gudomliga och rara. Endast de som sänder ut lapparna till kallelse är jag lite sur på, inte att de skickar fel för visst det kan väl hända, det borde inte få hända men den mänskliga faktorn kan ju ha varit frame, MEN att inte be om ursäkt ens är MYCKET dåligt !!
Sen dröjde det tre år, tre goa år då jag kunde äta igen och jag gick upp det jag innan gått ner + lite till... hmm
Nåja det var ju så det fungerade och idag ska det inte fungera så för det hjälper mig operationen med. Min andra operation som jag då var tvungen att smälta i 3 långa år innan jag fattade beslutet. Men jag tror det är bra att ett sådant livsavgörande beslut får mogna fram. Många idag gör denna operation för "lättvinligt" tycker jag. Många förstår nog inte vad det innebär utan använder den som en skönhetsoperation. Man måste förstå alla risker som det finns under och efter operationen. Sedan måste man förstå att operationen är bara ett "verktyg" för din viktminskning. Man ska inte tro att operationen gör allt åt dig utan du måste ställa om ditt liv helt och hållet. Jag kanske får många emot mig nu men den risken tar jag då.Jag tycker att operationen ska vara till för dem som har kraftig övervikt, de som känner att de har för mycket att gå ner så de inte klarar det själva. Jag tycker det är illa när folk som inte har mer än kanske 15-20 kilos övervikt gör denna operation. Låt säga en person som väger runt 98 kg och är runt 1,65 i längd. Då har du ett BMI på 36 och är på gränsen för många sjukhus gräns för att få operation. Jag kan bara säga såhär att när jag vägde 93 kg med min längd 1,67 mådde jag förbannat bra och det är det MINSTA jag vägt som vuxen person !! OM jag ville gå ner i vikt fanns operation inte på min karta !! Det är som jag ser det en för drastisk metod att ta till om man inte väger mer, om man nu inte har någon allvarlig sjukdom som gör att det måste till en operation. Jag kan säga som såhär, när du väger 162 kilo på 1,65 lång då är livet definitivt inget kul! Du har det jobbigt för varje steg du tar :( Ryggen värker, knäna värker och du mår allmänt piss. Jag tycker det är slöseri med våra skattepengar att låta folk med för lågt BMI få en sådan operation, man kanske kunde få hjälp med kosthållning istället eller någon annan hjälp som inte är så drastisk som operation. Som sagt nu kommer jag kanske få många emot mig som opererats precis vid den gränsen för BMI men det tar jag då!! Jag måste ju få tycka som jag vill.
Jag gick iallafall till min vårdcentral och min husläkare sa: Jag har bara väntat på detta Charina att du skulle ta detta beslut, men det var tvunget och komma från dig själv. Jag fick alltså remiss till Norrköping , idag är jag glad att jag inte fick operationen för de opererar mest med öppet snitt. Det var iallafall lång väntetid i Norrköping och då åberopade jag vårdgarantin hos vårdlotsen (en enhet som hjälper till när man inte vet sina rättigheter i princip) och önskade Ersta sjukhus och mitt ärende skickades dit.
Jag fick sen en tid inom 3 månader, närmare sagt i november. Jag var nervös inför denna tid givetvis med all rätt. Jag fick reda på att en tjej på forumet (http://www.viktop.se/) hade tid ungefär samtidigt som mig och vi började prata den tjejen var där ca 1 vecka före mig. Vi hade bedstämt att hon skulle försöka prata med läkaren eller någon sköterska att vi skulle få operation samtidigt. Hon hann aldrig säga till om detta men när jag åkte så snackade jag med sköterskan och hon sa att de skulle försöka fixa det. Jag fick ta prover, prata med dietist och med läkaren. Och jag vart godkänd för operation !! Så lycklig jag var. Sen var det bara att vänta, vänta och vänta. Sen fick vi tid Eva och jag för operation den 16 februari , jag kl 8 och hon 8.30 men vi följdes åt på morgonen. Resterande av min operationsberättelse finns här på bloggen detaljerat beskrivet om operationen.
Idag har jag gått ner 40 kilo och är oerhört nöjd men det enda som jäckar mig är mitt ärrbråck på magen och mitt diskbråck med påföljande ischias . Det förstnämnda har jag varit på vårdcentralen för nu och fått remiss till Motala och där beslutade kirurgen att jag skulle vidare till Norrköping bara för att de opererar de med högre BMI där och det vet jag ju :) . Det var en helt underbar läkare där i Motala han satte patienten i främsta rummet. Läkaren sa att mitt Bråck var 7 cm långt och 3-4 cm brett, så han förstod att jag led av besvär från det. Jag får trycka tillbaka tarmen då den ramlar ut. Ibland är det stenhårt att det knappt går att få tillbaka...usch det är otäckt. mitt diskbråck och ischias hoppas jag ska gå över utan att operation behövs.
Kan också säga att jag i somras var inne på akuten på semestern efter att jag hade glömt mina tabletter hemma och det var lögn att få tag i dem så vart jag sjuk ordentligt. På morgonen då vi skulle åka hem fick jag kramp i ischiasnerven och kunde inte knappt gå ej heller kissa och bajsa. Jag hade inte under hela semestern kunnat sitta utan hade ätit i husvagnen i bädden. Mina familjemedlemmar gav mig maten genom fönstret när de satt i förtältet. Jättekul - NOT ! innan denna budgetambulansbil kom (kallas bårbil och nej det var inte begravningsbyrån som kom) så var det ett jävla strul. Sköterskor sa att jag skulle vänta på att föraren började sitt jobb i Mora vid 07.15 och då var vi 6 mil därifrån och kllockan var vid tillfället 06.30 . Alltså skulle jag vänta trekvart innan han ens började åka och sen skulle det ta 45 min för han ner till mig och sen skulle vi till Falun och det är 4-5 mil dit....ni förstår kanske frustationen från en person som har jävulskt ont. Att inte skicka ambulans direkt var idiotiskt. Vi fick ändå byta 2 mil från Falun för föraren tyckte jag hade så ont så han var tvungen att byta för jag skulle få smärtis. Då kröp det fram att den hade varit upptagen förrut !! Ok ny bil och jag tänkte åhh nu få jag smärtis men icke de pratade med sjukhuset och de ville inte att de skulle ge mig det i bilen. Varför böka med att byta då ??? när jag sedan kom till lasarettet fick jag ligga och vänta på att få smärtis i ca 1 tim till !! och de mätte min urinblåsa och jag hade 6 dl i den !! Undra på att jag hade haft ont eller !! Sen barmhärtigade sig en sköterska över mig och jag fick morfin... Åhhhh det var en befrielse !! 5 min efter det kunde jag kissa. Läkaren konstaterade diskbråck på mig..och hade det varit så att jag trots morfininte hade kunnat kissa så hade det blivit operation inom 48 timmar sa han....
Viktnedgång och träning är det som är bra och viktnedgången har jag ju och träning har jag börjat gå hos sjukgymnast så det blir nog bra. Har nu fått problem med att mitt bäcken har blivit extremt rörligt. Detta tror de beror på min viktnedgång att fettet runt bäcken och ländrygg som förrut stöttat upp är borta på kort tid och musklerna är inte tränade. Jag får ej heller komma igång och tokträna nu när ryggen är ond utan bara små övningar har jag fått. Jaja det blir väl bättre. Går hos en kiropraktor nu, hon är superduktig men inte ansluten till sjukvården så det blir dyrt..
Min historia om mina operationer hittils och hur jag tycker vården fungerar. Jag har valt att inte anmäla trots att jag blivit felbehandlad av folk inom vården, man orkar inte bråka då man är svag. Fast jag borde gjort..de kan ju bara fortsätta annars. Så vad jag tycker om vården i sin helhet är att den ändå är relativt bra ändå, man har ju fått bra operationer och proffsig sådan när det gäller GBP, det andra är väl rent vanliga, rutinmässiga operationer. Men jag tycker lite uppsträckning till dem som bara reagerar utan empati för folk om det händer nåt misstag. TA DÅ DITT ANSVAR OCH BE OM URSÄKT OM ETT PAPPER EX. HAMNAT FEL SOM I MITT FALL !!
långt var detta men det var vad jag tycker och min historia om läkarna hur de betett sig mot mig och det finns säkert massor fler varje dag so blir illa behandlade, det är därför jag skriver som jag gör !!
bye :) ChW
Ja jag vet inte vad jag ska svara på det....det är väl tur vi har sjukvården och man förundras över hur de kan operera osv ibland, men allt för ofta blir man jävligt besviken!!
För ca 5 år sen skulle jag bli sjuk i gallsten, det var jobbiga hemska smärtor och då man fick anfall var man mer eller mindre helt utslagen. Akut åkte jag in 2 ggr. Första resan var med ambulans från Trehörna till Linköping trodde ialllafall jag då jag visste att Motala var stängt så sent på natten. Ambulanschaufförerna däremot var helt inställda på att vi skulle till Motala..tills de fick reda på via comradion att det var stängt i Motala och att de fick åka till Linköping. Väl ute på 32:an var jag aldeles slut efter att ha spytt 3 ggr på den krokiga vägen, baklänges (har svårt att åka baklänges än mindre på krokig väg). Sen så var det lättare att koppla av trots smärtorna...de hade klingat av lite granna för att sen komma tillbaka lite igen. Efter 1 timma ungefär var vi i Linköping och jag vart lagd i ett rum där blodtrycket kollades automatiskt. En galen liten gubbe kom in till mitt rum och frågade om jag ville ha något...??? Nej det är bra du kan gå nu sa jag...jag vart lite rädd för han..Han var nog en liten jobbig patient de hade i Linköping...hehe. Sedan vart jag omhändertagen iallafall och var utkörd till en sal där vi var 4 st på salen. Dropp sattes och jag fick informationen att jag skulle opereras direkt på morgonen i och med att jag hade så mycket bekymmer med gallan. Skönt tänkte jag, att bli av med detta problem. Det kom en kille och ritade ut på magen vart de skulle gå in med instrumenten. På kvällen fick jag duscha och på morgonen skulle jag också duscha. Nu var det definitivt, nu skulle jag bli av med gallblåsan, så skönt !
Nästa morgon vaknade man upp och var både nervös för operation och glad för att få det gjort ! Om sanningen ska fram så hade jag inte sovit så jättemycket på natten för jag hade grubblat och tänkt rätt mycket. Det var dags att duscha på morgonen, det var lite flyktigt med klockslaget för operation men det skulle bli av under morgontimmarna så jag gick och duschade, jag fick med alla kläder som skulle på inklusive de snygga strumporna ;) .
När jag hade duschat kom två karlar in i rummet, det var den läkaren som hade sagt att operationen skulle bli av plus chefsläkaren. Jag kommer inte ihåg så mycket av vad de sa utan de dillade om att de inte vågade operera mig pga min stora övervikt och att operationen skulle blåsas av !!!! Hela min värld rasade samman!! Jag vart så besviken så jag har inte ord för det ...Chefsläkaren gick och min läkare skulle prata med mig....nu hade jag svårt att hålla tårarna borta kan jag säga...
Den läkaren jag nu hade framför mig var säkert duktig som läkare men han tyckte nog inte om överviktiga...Han pratade såå mycket om överviktsoperation så jag trodde han hade provision eller nåt. Det skulle göras i samband med galloperation och i Norrköping istället för de vågade inte söva mig i Linköping eftersom jag var så fet som han sa....och de visste inte heller var de skulle lägga mig eftersom deras britsar bara höll för 140...jag var nära att säga : Lägg mig för fan på golvet då, jag ger väl fan i var ni lägger mig bara jag får opereras...!! Jag insisterade om att jag kunde gå ner själv, jag hade ju redan då gått ner lite men då sa han att man klarar inte det om man är så sjukligt fet som du är....jag trodde jag hört fel..men icke det var det han precis sa..och han fortsatte med att säga att jag skulle gå en säker död till mötes om jag inte gjorde operationen.
Läkaren hade gått....jag skulle få åka hem.Jag ringde till Affe som vart både besviken och ledsen för min skull. Efter att jag pratat med Affe satt jag på sängen en stund och grät. Jag ringde på hjälp för mitt dropp var slut. De kom in och sa att de skulle komma ett par gånger, sedan gick jag ut i korridoren och satt där och grät. Ingen såg mig eller det rätta var kanske att ingen ville se mig, de bara sprang fram och tillbaka. Jag gick återigen in på mitt rum och ringde Affe och sa som det var att ingen brydde sig. Affe vart förbannad och ringde upp till avdelningen och tala om som det var. Det dröjde inte...om jag säger så innan det kom en tjej och tog bort droppet, nu skulle jag äta och sen åka hem och en taxi var beställd nere i entrén...Hon frågade också om jag kunde lämna mitt rum så andra kunde komma in. Jag svarade bara ja....jag var så paff...var det såhär man behandlade människor i dagens sjukvård, i så fall är det beklämmande.
Jag var ändå rätt svag efter att ha gått på dropp och att få vanlig mat direkt kändes också lite lustigt måste jag säga. Ännu mer förvånad vart jag när jag sen bara skickades iväg till taxi nere i entrén svag i benen och dåsig...men men . Om sen taxin hade kommit utsatt tid var ju också bra...den kom 30 min sent...och då var jag trött kan jag intyga.
Folk tyckte att detta inte var klokt som denna läkare sagt till mig och som jag blivit behandlad...men man orkar inte anmäla.. jag mådde jättedåligt av det denna doktorn hade sagt att jag skulle kunna dö av min fetma när som helst och att operation var enda utvägen och operationen skrämde mig. Jag kunde inte sova på nätterna för jag hade dödsångest , jag vaknade av att jag kippade efter andan...det var skitläskigt.
Jag bestämde mig för att ringa upp till Norrköping dit läkaren remitterat mig...och fick där prata med en jättegullig tjej. Jag sa till henne att jag var livrädd för magsäcksoperation och hur läkaren sagt och hur jag mådde. Det hon sa (kommer inte idag ihåg vad hon sa exakt) det lugnade mig och det var som om någon lyft en stor sten från mitt bröst , det var en befrielse. Tack vem du nu än var, jag kommer inte ihåg ditt namn.
Det dröjde ett tag och jag fick åka akut in igen, den gången var mina värden uppåt väggarna och det var den gången Ödeshögs vårdcentral som skickade mig vidare med remiss till Linköping och mina levervärden var galet höga sa han. Därmed styrde vi vår kosa till helvetessjukhuset i Linköping, där jag blivit så illa behandlad förrut.
Detta var en kort tid innan jag hade en tid till Norrköping för besök.Jag kom in på akuten och då var det läkarstudenter där och en utländsk kille som var född i en familj där både syster,bror och pappa var läkare samt mamman jobbade på medicinskt labratorie kom fram till mig och frågade om han fick vara med mig under mitt besök hos läkaren, javisst sa jag det går bra. De hade väl det som en uppgift liksom. Han var snart färdig läkare sa han och jag berättade kort om den läkaren jag haft sist jag var i Linköping och sa till han att jag hoppades han skulle bli en bättre läkare. Han tyckte det var beklämmande att de kunde beté sig så. Jag kom in och de tog nya prover på mig och sen fick jag vänta lite till läkaren kom. Det var en kvinnlig läkare (tror hon var från något öststatsland typ Polen,Tjeckien e.d. på hennes uttalsaccent). Hon började med att ha en telefon i fickan på läkarrocken som ringde och hon gick i och för sig utanför dörren och svarade, men jag tror ändå inte man får ha mobil på en akut...på vissa ställen på sjukhuset vet jag att man får ha det...oavsett så sänkte det mitt förtroende för henne som läkare. Hon sa sen : Jag tycker dina värden ser bra ut att du kan åka hem, det är ingen fara. Jag kunde då inte hålla käft utan frågade : Jaha så de har gått ner så pass sen Ödeshög då sa jag. Ja det ser bra ut nu och du kan åka hem sa hon. Jag sa envist: Men du ser väl vilka höga levervärden jag har och de har ju inte gått ner, sa jag som hade tjuvkikat på hennes papper när hon var ute när telefonen ringde. Hon tittade ner på sitt papper och bläddrade och såg att värdena var densamma som i Ödeshög varpå hon sa: Det är likabra att du stannar ! Jaha så nu ska jag inte åka hem då sa jag retfullt. Nej du stannar , sa hon återigen. Fan , så trött jag blir, måste jag få bli utsatt för alla idioter !!
Jag fick ligga nere på akuten väl länge och Affe var tvungen att åka hem till barnen. Läkarstudenten var kvar och gick senare än Affe. Han frågade flera gånger om det var ok att han gick och jag sa att det var ok. Han önskade mig lycka till och jag önskade han lycka till som läkare och sa till han att han skulle undvika att bli som denna och min förra läkare. Till slut blev jag inlagd på ett rum nere på akuten. antagligen hade de inte plats uppe på avdelningen. På morgonen vart jag uppkörd till avdelningen och jag frågade om dennes läkarens namn som hade behandlat mig illa sist och jag sa också att han rör inte mig igen, varpå sköterskan svarade att han inte var kvar utan hade en utlandstjänst.
Läkaren som kom och gick ronden var jättetrevlig. Han sa att jag skulle opas nästa morgon. Då berättade jag om förra gånge jag var där och hur läkaren hade sagt. Han berättade då för mig att han även nu la in en brasklapp men inte för att jag var tjock utan för att det kan komma in väldigt mycket akuta fall fred,lörd kvällar och att det förmodligen var så gången innan också men att det var smidigare att säga som de då sa...men jag är rak och ärlig sa han och säger som det är att det kan bli långa köer med akut att vi måste flytta på andra operationer och du har ju snart din planerade operation också sa han. Ärlighet det är mer min grej än falska äckliga typer.
På morgonen vart jag uppkörd till en avdelning och ett rum där vi var 4 st på samma rum. Jag fick återigen duscha och hoppades på att jag skulle bli opererad, men även denna gång vart det uppskjutet. Denna gång var det inte så farligt ändå för läkaren hade trots allt varnat mig (att han var mer rakryggad än den andre läkaren sist gjorde det ännu lättare) och att jag ändå trots allt hade en planerad operation på Vrinnevisjukhuset om någon månad gjorde det också lättare. Han sa att han ville att jag skulle vara kvar så att mina värden stabiliserade sig , de hade ju trots allt gått ner lite och hade jag en planerad operation i Norrköping så skulle jag vara glad över det för då förbereder de också bättre än vad vi akut kan göra sa han. Han var helt underbar den läkaren. Som natt och dag verkligen mot förra läkaren eller vad man nu kallar det. Dagen efter fick jag lite mer ordentlig mat än dag 1 men det berodde på att läkaren inte bara ville skicka hem mig utan att han såg att värdena hade stabiliserat sig och det hade de dag 2 och jag fick åka hem efter lunchen. Jag fick även denna gången gå ner själv, fast nu hade jag ju inte precis haft dropp utan hade stärkt kroppen lite och ätit vanlig mat.
Sen hade jag inget mer ordentligt anfall innan jag skulle opereras i Norrköping utav doktor Kalev Teder. När jag skulle få tiden för operation så kom ett papper innan från Norrköping och Vrinnevi att jag skulle in för strålning av en cysta i magen !!! Jag hade gjort en lapaskopi tidigare i Motala och då hört doktorerna och sköterskan nämna något om cyst någonting så nu vart jag mycket orolig att det var något jag inte fått reda på eller så...:(
Detta var en fredag och vi får posten sent så jag fick ingen tag på för tel.tiderna hade gått ut. Jag försökte förklara att jag var orolig och inte ville tänka på detta hela helgn utan få tag i någon sköterska. Jag menar klockan var väl typ tre och någon borde ju ha varit kvar . Även om deras tel.tider var slut så var jag ju en mycket orolig patient som någon kunde ringa upp till tyckte jag ! Men , nej ! Deras teltider var ju som sagt slut !! Jag fick vänta helgen och ni måntro att detta ältades i mitt huvud. Hade jag cancer i magen....gick det i så fall ta bort och man blir frisk????? Många frågor välde fram..
Måndag morgon och jag ringde . Damen jag pratade med kunde inte förstå...hon skickade mig vidare till huvudansvarig och hon kollade upp detta och vet ni vad hon sa??? -Det har gått till fel person, släng det bara!!! Inte ett enda ord om att de bad så hemskt mycket om ursäkt och den oro de åsamkat mig??!! Nejdå...inte alls . Man blir mållös över folks brist på empati !!
Nu hade jag ialla fall fått rätt kallelse med tid för operation. Jag skojade och sa att man vet kanske inte...de kanske tar fel på mig och någon annan de verkar inte ha så stor koll vilken operation den ena eller andra ska göra...Hela familjen följde med mig till sjukhuset och sa hejdå och kramades och pussades. När de gått fick jag gå in till en sköterska och ta prover och få reda på hur operation skulle gå till. Sen fick jag eftermiddagen fri. Jag duschade och förberedde mig på kvällen . Sen försökte jag sova så gott det gick. På morgonen duschade jag igen. Sen förlöpte operationen som inte tog så lång tid alls. Jag vet att jag var så glad att det vart titthål endast. Den gången ångrade jag inte att jag inte hade valt att göra Gastric bypass utan bara gjort gallstensoperation. Jag fick vara där någon dag och därefter fick jag åka hem. På Vrinnevi har jag INGET att klaga på. Sköterskorna var gudomliga och rara. Endast de som sänder ut lapparna till kallelse är jag lite sur på, inte att de skickar fel för visst det kan väl hända, det borde inte få hända men den mänskliga faktorn kan ju ha varit frame, MEN att inte be om ursäkt ens är MYCKET dåligt !!
Sen dröjde det tre år, tre goa år då jag kunde äta igen och jag gick upp det jag innan gått ner + lite till... hmm
Nåja det var ju så det fungerade och idag ska det inte fungera så för det hjälper mig operationen med. Min andra operation som jag då var tvungen att smälta i 3 långa år innan jag fattade beslutet. Men jag tror det är bra att ett sådant livsavgörande beslut får mogna fram. Många idag gör denna operation för "lättvinligt" tycker jag. Många förstår nog inte vad det innebär utan använder den som en skönhetsoperation. Man måste förstå alla risker som det finns under och efter operationen. Sedan måste man förstå att operationen är bara ett "verktyg" för din viktminskning. Man ska inte tro att operationen gör allt åt dig utan du måste ställa om ditt liv helt och hållet. Jag kanske får många emot mig nu men den risken tar jag då.Jag tycker att operationen ska vara till för dem som har kraftig övervikt, de som känner att de har för mycket att gå ner så de inte klarar det själva. Jag tycker det är illa när folk som inte har mer än kanske 15-20 kilos övervikt gör denna operation. Låt säga en person som väger runt 98 kg och är runt 1,65 i längd. Då har du ett BMI på 36 och är på gränsen för många sjukhus gräns för att få operation. Jag kan bara säga såhär att när jag vägde 93 kg med min längd 1,67 mådde jag förbannat bra och det är det MINSTA jag vägt som vuxen person !! OM jag ville gå ner i vikt fanns operation inte på min karta !! Det är som jag ser det en för drastisk metod att ta till om man inte väger mer, om man nu inte har någon allvarlig sjukdom som gör att det måste till en operation. Jag kan säga som såhär, när du väger 162 kilo på 1,65 lång då är livet definitivt inget kul! Du har det jobbigt för varje steg du tar :( Ryggen värker, knäna värker och du mår allmänt piss. Jag tycker det är slöseri med våra skattepengar att låta folk med för lågt BMI få en sådan operation, man kanske kunde få hjälp med kosthållning istället eller någon annan hjälp som inte är så drastisk som operation. Som sagt nu kommer jag kanske få många emot mig som opererats precis vid den gränsen för BMI men det tar jag då!! Jag måste ju få tycka som jag vill.
Jag gick iallafall till min vårdcentral och min husläkare sa: Jag har bara väntat på detta Charina att du skulle ta detta beslut, men det var tvunget och komma från dig själv. Jag fick alltså remiss till Norrköping , idag är jag glad att jag inte fick operationen för de opererar mest med öppet snitt. Det var iallafall lång väntetid i Norrköping och då åberopade jag vårdgarantin hos vårdlotsen (en enhet som hjälper till när man inte vet sina rättigheter i princip) och önskade Ersta sjukhus och mitt ärende skickades dit.
Jag fick sen en tid inom 3 månader, närmare sagt i november. Jag var nervös inför denna tid givetvis med all rätt. Jag fick reda på att en tjej på forumet (http://www.viktop.se/) hade tid ungefär samtidigt som mig och vi började prata den tjejen var där ca 1 vecka före mig. Vi hade bedstämt att hon skulle försöka prata med läkaren eller någon sköterska att vi skulle få operation samtidigt. Hon hann aldrig säga till om detta men när jag åkte så snackade jag med sköterskan och hon sa att de skulle försöka fixa det. Jag fick ta prover, prata med dietist och med läkaren. Och jag vart godkänd för operation !! Så lycklig jag var. Sen var det bara att vänta, vänta och vänta. Sen fick vi tid Eva och jag för operation den 16 februari , jag kl 8 och hon 8.30 men vi följdes åt på morgonen. Resterande av min operationsberättelse finns här på bloggen detaljerat beskrivet om operationen.
Idag har jag gått ner 40 kilo och är oerhört nöjd men det enda som jäckar mig är mitt ärrbråck på magen och mitt diskbråck med påföljande ischias . Det förstnämnda har jag varit på vårdcentralen för nu och fått remiss till Motala och där beslutade kirurgen att jag skulle vidare till Norrköping bara för att de opererar de med högre BMI där och det vet jag ju :) . Det var en helt underbar läkare där i Motala han satte patienten i främsta rummet. Läkaren sa att mitt Bråck var 7 cm långt och 3-4 cm brett, så han förstod att jag led av besvär från det. Jag får trycka tillbaka tarmen då den ramlar ut. Ibland är det stenhårt att det knappt går att få tillbaka...usch det är otäckt. mitt diskbråck och ischias hoppas jag ska gå över utan att operation behövs.
Kan också säga att jag i somras var inne på akuten på semestern efter att jag hade glömt mina tabletter hemma och det var lögn att få tag i dem så vart jag sjuk ordentligt. På morgonen då vi skulle åka hem fick jag kramp i ischiasnerven och kunde inte knappt gå ej heller kissa och bajsa. Jag hade inte under hela semestern kunnat sitta utan hade ätit i husvagnen i bädden. Mina familjemedlemmar gav mig maten genom fönstret när de satt i förtältet. Jättekul - NOT ! innan denna budgetambulansbil kom (kallas bårbil och nej det var inte begravningsbyrån som kom) så var det ett jävla strul. Sköterskor sa att jag skulle vänta på att föraren började sitt jobb i Mora vid 07.15 och då var vi 6 mil därifrån och kllockan var vid tillfället 06.30 . Alltså skulle jag vänta trekvart innan han ens började åka och sen skulle det ta 45 min för han ner till mig och sen skulle vi till Falun och det är 4-5 mil dit....ni förstår kanske frustationen från en person som har jävulskt ont. Att inte skicka ambulans direkt var idiotiskt. Vi fick ändå byta 2 mil från Falun för föraren tyckte jag hade så ont så han var tvungen att byta för jag skulle få smärtis. Då kröp det fram att den hade varit upptagen förrut !! Ok ny bil och jag tänkte åhh nu få jag smärtis men icke de pratade med sjukhuset och de ville inte att de skulle ge mig det i bilen. Varför böka med att byta då ??? när jag sedan kom till lasarettet fick jag ligga och vänta på att få smärtis i ca 1 tim till !! och de mätte min urinblåsa och jag hade 6 dl i den !! Undra på att jag hade haft ont eller !! Sen barmhärtigade sig en sköterska över mig och jag fick morfin... Åhhhh det var en befrielse !! 5 min efter det kunde jag kissa. Läkaren konstaterade diskbråck på mig..och hade det varit så att jag trots morfininte hade kunnat kissa så hade det blivit operation inom 48 timmar sa han....
Viktnedgång och träning är det som är bra och viktnedgången har jag ju och träning har jag börjat gå hos sjukgymnast så det blir nog bra. Har nu fått problem med att mitt bäcken har blivit extremt rörligt. Detta tror de beror på min viktnedgång att fettet runt bäcken och ländrygg som förrut stöttat upp är borta på kort tid och musklerna är inte tränade. Jag får ej heller komma igång och tokträna nu när ryggen är ond utan bara små övningar har jag fått. Jaja det blir väl bättre. Går hos en kiropraktor nu, hon är superduktig men inte ansluten till sjukvården så det blir dyrt..
Min historia om mina operationer hittils och hur jag tycker vården fungerar. Jag har valt att inte anmäla trots att jag blivit felbehandlad av folk inom vården, man orkar inte bråka då man är svag. Fast jag borde gjort..de kan ju bara fortsätta annars. Så vad jag tycker om vården i sin helhet är att den ändå är relativt bra ändå, man har ju fått bra operationer och proffsig sådan när det gäller GBP, det andra är väl rent vanliga, rutinmässiga operationer. Men jag tycker lite uppsträckning till dem som bara reagerar utan empati för folk om det händer nåt misstag. TA DÅ DITT ANSVAR OCH BE OM URSÄKT OM ETT PAPPER EX. HAMNAT FEL SOM I MITT FALL !!
långt var detta men det var vad jag tycker och min historia om läkarna hur de betett sig mot mig och det finns säkert massor fler varje dag so blir illa behandlade, det är därför jag skriver som jag gör !!
bye :) ChW
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)